Om oss

Jag heter Ylva Helgöstam och är 46 år. Är gift med Carl Berg, 47, vi bor i Drottningholm och har två  barn: Petronella 19, och Theodor, 15 samt 5 (6) hundar.

Jag växte upp på en gård i södra roslagen och som liten/ung var mitt intresse hästar, hästar och åter hästar.

Hundar har dock alltid funnits i min närhet - pappa har haft jakthundar, jämten Penti, taxarna Myrra och Max är de jag minns bäst, och mamma hade först en New Founlandshund, Katja, senare vallande Border Collies, Lady och Kickan, och var under en period väldigt engagerad i SVaK. Farmor och farfar som också bodde på gården under min uppväxt, hade först en f.d polishund, en dobermannhane vid namn King, senare en rottweilerhane som gårdsvar och sällskap, Bammi hette den.

Efter grundskolan var jag ett år i Californien, jobbade först på en hästranch och bodde då i garaget ihop med en ung, maffig, snäll men sjövild och totalt ouppfostrad dobermannhane, Trampas. Flyttade sen till min faster med familj och gick i High School. Trampas följde med i flytten och under tiden jag bodde där var han min biljett för att komma ut på kvällspromenader, ensam fick jag inte gå utanför huset när det var mörkt, men med honom i snöret så gick det bra, så skräckinjagande som han var...Trampas blev kvar hos dem sen men fick hålla till godo med bakgården resten av sitt liv, han var alldeles för vild och för stark för dem att gå ut med och jag har förstått långt senare att Trampas var en riktig värsting. Men begreppet "problemhund" fanns ju inte i min värld då, för mig var han ju bara en liten, vild och bångstyrig ponny och såna hade jag ju tampats med förr! Min faster har berättat hur hon försökte gå en dressyrkurs med honom efter att jag åkt hem så att hon också skulle kunna gå ut med honom, men trots hårdhänta metoder som att hänga honom över axeln i stackel gav han sig inte och hon gav upp, det vart inga fler promenader för hans del. 

Men mitt egentliga intresse för hundar väcktes långt senare i livet; Det var först när vi pga olika omständigheter skulle skaffa en hund till Petronella, då 8 år, som det vaknade. Det var inte lätt att hitta en ras som vi alla kunde enas om: Inte för stor, inte för liten, ingen jakthund, gärna vallhund men absolut inte en svartvit flugsnappare (en sån hade jag aldrig vågat ta hem till gården, BC skaffar man inte om man inte har egna får, basta...). Och absolut ingen brukshund men inte heller alltför menlös, ifall Petronella skulle ledsna ville jag ändå ha en ras som jag själv kunde tänka mig ta hand om och kanske träna lite med "i värsta fall". Och Calle ville inte bli sedd på byn med en "handväskemodell" om nu han skulle tvingas gå ut med den...

Rasvalet blev efter många turer, besök på utställningar osv, Berger des Pyreneés. Men vid den tiden fanns det inte så många exemplar i Sverige och inga valpar väntades, så vi importerade en tik från Finland, Lea. Hon visade sig sedermera ha HD E + lbp och vi valde att låta köpet återgå trots allas vår stora sorg och förtvivlan.

Vid det laget hade dottern som befarat tyvärr hunnit ledsna på hundar, men mitt eget intresse hade vuxit desto mer och vi importerade två pyreneiska vallhundstikar från Jaques Denys då välrenommerade kennel  Du Val d'Ares i Belgien, Bonnat och Banca, eller Bonny och Bianca som vi kallade dem.

Tyvärr visade det sig ganska snart, efter diverse hälteutredningar osv, att Bianca led av grav patella luxation och vi valde att ta bort henne tidigt.  

Men Bonny lever kvar, om än inte med oss för tillfället. Ont krut förgås inte så lätt...

Bonny är/var en knepig liten vovve, ett riktigt måndags-ex mentalt och jag ställdes inför valet att ta bort henne också ,fast på andra grunder, eller att lära mig förstå mig på henne och göra det bästa av situationen. Som vanlig sällskapshund fungerade hon inte och den insikten kan man säga är själva upphovet till det stora intresse för hundar, dess mentalitet, träning och dressyr som jag har nu och som också ledde till att jag valde att utbilda mig inom hund, först till SBK-Allmänlydnadsinstruktör, vidare till  certifierad SBK-instruktör och sedermera även till Lydnadsinstuktör inom Svenska Jägareförbundet. Men det var mest Ellas förtjänst.